Brott och (o)trygghet i kollektivtrafiken – gör kollektivtrafiken till navet i det lokala brottsförebyggande arbetet

Varje dag avstår många att använda kollektivtrafiken på grund av otrygghet. Den Nationella Trygghetsundersökningen (NTU) visar att cirka 10 procent av befolkningen i Sverige någon gång under det senaste året avstått att använda kollektivtrafiken på grund av otrygghet eller rädsla att utsättas för brott eller ordningsstörningar. I Stockholm är siffrorna ännu högre. I vissa områden är det så många som 20-30 procent som någon eller några gånger per år avstår att använda kollektivtrafiken på grund av otrygghet.

– Samtidigt finns goda erfarenheter från bl.a. New York som visar att det går att minska brottsligheten och öka tryggheten, säger generalsekreterare Magnus Lindgren (Tryggare Sverige).

I början av 1990-talet var New York en stad i förfall med påtaglig brottslighet och otrygghet. När polisen och staden tog tillbaka New York från de kriminella var kollektivtrafiken navet i det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet. Här finns mycket att lära utifrån ett svenskt perspektiv.

– Problemet är dock att det i Sverige inte förs någon statistik över antalet brott begångna i kollektivtrafiken (undantaget skadegörelse i form av klotter), vilket innebär att vi saknar kunskap om brottslighetens omfattning. Dessutom saknas poliser med särskilt uppdrag i kollektivtrafiken. Som om detta inte vore nog visar en genomgång av lokala brottsförebyggande samverkansöverenskommelser mellan kommun och polis att kollektivtrafiken sällan eller aldrig ens är omnämnd i dessa överenskommelser, menar Magnus Lindgren (Tryggare Sverige).

Tunnelbanan i New York transporterar varje dag cirka 6 miljoner resenärer (att jämföra med cirka 1,2 miljoner resenärer i Stockholms tunnelbana). Trots att antalet resenärer har ökat sedan 1990-talets början har brottslighet sjunkit kraftigt. De anmälda brotten i form av mord, våldtäkter, rån, misshandel, inbrott och stölder har minskat från i genomsnitt 48 brott per dag till 6 brott per dag.

Orsaken är bland annat den tekniska utvecklingen med kameror som ökar upptäcktsrisken samt att det i staden finns cirka 2 600 poliser (som mest fanns ca 4 000 st) med särskilt uppdag mot kollektivtrafiken, men framför allt handlar det om polisiära arbetsmetoder. Utifrån kunskapen om var, när och varför brotten sker, allokeras resurser till de mest brottsdrabbade platserna. Dessutom arbetar polisen aktivt mot brott och ordningsstörningar som påverkar människors livskvalitet i vardagen (Quality-of-Life Crimes) i form av exempelvis skadegörelse och plankning. Därmed sänder man signaler att brott och ordningsstörningar inte accepteras, tvärtemot den situation som gäller i många kommuner i Sverige idag.

Mot bakgrund av detta inställer sig frågan om det överhuvudtaget är möjligt att arbeta brottsförebyggande i kollektivtrafiken i Sverige när det saknas dels poliser, dels kunskap om såväl antalet brott som begås i kollektivtrafiken som var och när brotten inträffar.

– För att minska brottsligheten och öka tryggheten i samhället menar vi att kollektivtrafiken måste göras till navet i det lokala brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet. För att detta arbete ska bli framgångsrikt krävs för det första att det finns en särskild brottskod för brott som sker i kollektivtrafiken, för det andra att det finns poliser med särskilt uppdrag att jobba i t.ex. tunnelbanan, samt för det tredje att kommunerna sätter särskilt fokus på kollektivtrafiken i de lokala samverkansöverenskommelserna mellan kommun och polis, säger Magnus Lindgren.

Se även seminarium på temat under Almedalsveckan med bl.a. trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (M), operativ chef Erik Widstrand (Polisregion Stockholm), trygghetschef Emma Stenholm (MTR) och trygghetschef Kenny Bungs (Arriva): http://tsv.nu#170705-1115

Tryggare Sverige │ Tillsammans gör vi skillnad!