Skjut inte på pianisten när det är kompositörens fel – om krisen inom polisen

125

Under de senaste veckorna har det nästintill blivit en tävling att i media kritisera poliser i allmänhet och polischefer i synnerhet. Bakgrunden är polisens vikande resultat när det gäller såväl andelen uppklarade brott som antalet genomförda DNA-prover, nykterhetskontroller och utfärdade ordningsböter osv.

Men man skjuter på pianisten istället för på kompositören. Det är nämligen vare sig enskilda poliser eller höga polischefer som är orsaken till den situation som råder inom svensk polis. Kritiken ska istället riktas mot våra folkvalda politiker som fattat ett antal mindre kloka beslut som kommit att påverka polisens förutsättningar att utföra sitt uppdrag.

Det gäller till exempel beträffande besluten att centralisera hela polisens verksamhet till Stockholm, att lägga all makt i en persons händer (rpc Dan Eliasson), att ta bort det lokala politiska inflytandet i form av polisstyrelser, att ge enskilda poliser utökade möjligheter att själva skriva av brott (något som tidigare varit förbehållet åklagare) samt att ta bort i princip alla kvantitativa mål.

Att i detta läge rikta kritik mot enskilda poliser och polischefer är inte bara magstarkt, det är djupt orättvist.

Vad är då lösningen på krisen inom polisen? Att sparka rikspolischefen? Nej, självklart inte. De problem som svensk polis upplever vare sig börjar eller slutar med Dan Eliasson. Istället krävs nu en bred satsning för att ytterst skydda demokratin. I det omedelbara perspektivet handlar det om följande åtgärder:

Tillsätt fyra biträdande rikspolischefer
Regeringen bör omedelbart inrätta fyra tidsbegränsade tjänster på två år som biträdande rikspolischef med huvudsakligt ansvar att hjälpa rikspolischefen att slutföra polisreformen. Dessa fyra rådgivare, samlade i en så kallad task force, ska ha ansvar och hållas ansvariga för varsin tjänstegren inom polisverksamheten; a) polisen i kommunerna, b) bekämpningen av den organiserade brottsligheten, c) brottsutredningsverksamheten respektive d) den allmänna övervakningen/ingripandeverksamheten. En viktig del i arbetet är att klara ut vilken förmåga som polisverksamheten måste ha inom respektive område.

Säkerställ att det finns en lokal polis per 5 000 invånare
Rikspolischefen måste säkerställa att alla landets kommuner inom 6 månader ska tilldelas närpoliser/områdespoliser till ett antal så att det i princip finns en sådan polis per 5 000 invånare. Denna satsning kräver sammanlagt cirka 2 000 av dagens befintliga poliser samt ytterligare 1 000 öronmärkta poliser för de särskilt utsatta områdena. Syftet är att bygga organisationen underifrån, men även för att klara av nya arbetsuppgifter som tillkommit på lokal nivå enligt den nationella planen mot våldsbejakande extremism och nya påfrestningar som den nya migrationen ställer. Inte minst viktigt är att den lokala polisnärvaron också ska hålla uppe samhällsservicen och statens närvaro i hela landet, dvs. även på landsbygden.

Inrätta en parlamentarisk polisberedning
Regeringen bör omedelbart föreslå inrättandet av en parlamentarisk polisberedning som från den politiska horisonten följer det pågående genomförandearbetet på daglig basis. Viktiga frågeställningar att bevaka är om polisen utvecklas åt rätt håll och om har man den förmåga som krävs för att polisen ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och att Sverige som nation ärligt ska kunna stoltsera med att vara en verklig förebild för andra länder i EU när det gäller ”rule of law”.

Vid sidan av ovanstående åtgärder krävs även andra, mer långsiktiga, insatser för att säkerställa att polisen har den förmåga som krävs för att möta dagens och morgondagens brottslighet. Det handlar bland annat om att inrätta en fristående brottsutredningsmyndighet, att säkerställa att polisbudgeten innehåller ett materialanslag, att inrätta en modern polischefsutbildning samt att tillåta en kommunal polis i de kommuner som så önskar (se rapporten ”En polismyndighet i tiden – ett tiopunktsprogram för framtidens polis”, TS 2016:3).

De åtgärder som föreslås ovan kommer att kräva ett kraftfullt ledarskap från regeringen, från rikspolischefen, från kommunerna och från våra folkvalda. Problemet är emellertid att både politiken och media tenderar att undvika komplexitet. De frågor vi diskuterar är komplexa och måste tas på allvar, annars blir det bara retorik och fina ord som inte förändrar något.

Det duger inte längre med vackra visioner, handlingsplaner och kampanjpolitik. Nu krävs mod, vilja och politiker som tar ansvar för att uppnå verklig förändring.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige