Hög tid att återupprätta förtroendet för rättsstaten

68

Det är hög tid att återupprätta förtroendet för rättsstaten och säkerställa att alla brott så långt som möjligt utreds, att de som drabbas får upprättelse och att det brottsförebyggande arbetet tas på allvar. Det behövs inga nya utredningar eller strategier, utan det är dags att Polisen och kommunerna går från ord till handling och levererar konkreta förbättringar, skriver Magnus Lindgren, Tryggare Sverige.

Under de senaste åren har den grova och organiserade brottsligheten fått allt starkare fäste i många kommuner. Som en konsekvens ökar brott som narkotikahandel, utpressning och människohandel. Detsamma gäller övergrepp i rättssak, olaga hot och bedrägerier. Till det kommer en allvarlig situation i flera förortsområden där kriminella gäng har fyllt det maktvakuum som uppstått då polisen inte varit tillräckligt lokalt närvarande. Som om detta inte var nog väntas inom kort kommunerna tvingas ta emot hundratals jihadister som kommer hem från kriget i Syrien.

När vi från tankesmedjan Tryggare Sverige de senaste nio åren försökt beskriva denna situation har vi av etablissemanget ofta kallats ”dysterkvistar”. Ännu värre har det varit när vi försökt problematisera kring polisens tillkortakommanden och utmaningar eller då vi diskuterat betydelsen av en kriminalpolitik som bygger på forskning och beprövade erfarenheter snarare än på ideologier.

Visst kan vår bild av situationen i Sverige tyckas negativ, dyster och provocerande, särskilt då ingen egentligen vill höra dåliga nyheter. Vår tolkning till motståndet och brist på debatt är att det ännu inte blivit tillräckligt dåligt för tillräckligt många. Men fenomenet är långt ifrån unikt. Den tyske 1800-tals filosofen Arthur Schopenhauer säger att alla sanningar går igenom tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sedan blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som alldeles självklara.

Vi vidhåller dock att läget i vissa avseenden är mycket allvarligt. När många brott skrivs av i samma stund som de anmäls och när de som drabbas av brott upplever att de inte får hjälp, stöd och skydd, ökar risken för att medborgarna tappar förtroendet för samhället i allmänhet och för rättsväsendet i synnerhet. I värsta fall kan detta medverka till att de söker sig nya vägar till upprättelse, vägar som ligger utanför myndigheters insyn och kontroll. Genom en sådan utveckling öppnas dörrarna ytterligare för den organiserade brottsligheten.

Under det senaste året upplever vi emellertid att fler börjar få insikt i den allvarliga situation som råder och behovet av att finna ny medicin snarare än att använda högre doser av samma gamla vanliga medicin. För det positiva i kråksången är att det finns stora förbättringsmöjligheter som ofta inte behöver kosta särskilt mycket, vare sig personellt eller ekonomiskt. Det handlar snarare just om att arbeta på nya sätt, med nya metoder och med nya samverkansformer.

Vad kan då göras för att långsiktigt förebygga och förhindra dessa allvarliga samhällsproblem? Nedan presenteras 16 punkter för ett tryggare Sverige med fokus på åtgärder riktade mot polis och kommun:

  1. Återupprätta förtroendet för rättsstaten
    En av de viktigaste åtgärderna för att komma till rätta med den rådande situationen och de utmaningar som finns handlar om att återupprätta förtroendet för rättsstaten. Detta arbete inkluderar att säkerställa att alla brott så långt som möjligt utreds, att de som drabbas får upprättelse och att det brottsförebyggande arbetet tas på allvar.
  2. Tillsätt fyra biträdande rikspolischefer
    Regeringen bör omedelbart inrätta fyra tidsbegränsade tjänster på två år som biträdande rikspolischef med huvudsakligt ansvar att hjälpa rikspolischefen att slutföra polisreformen. Dessa fyra rådgivare, samlade i en så kallad task force, ska ha ansvar för varsin tjänstegren inom polisverksamheten; a) polisen i kommunerna, b) bekämpningen av den organiserade brottsligheten, c) brottsutredningsverksamheten respektive d) den allmänna övervakningen/ingripandeverksamheten.
  3. Säkerställ att det finns en lokal polis per 5 000 invånare
    Rikspolischefen måste säkerställa att alla landets kommuner inom 6 månader ska tilldelas närpoliser/områdespoliser till ett antal så att det i princip finns en sådan polis per 5 000 invånare. Denna satsning kräver sammanlagt cirka 2 000 av dagens befintliga poliser. Syftet är att ”bygga organisationen underifrån” som varit riktmärket för hela omorganisationen, men även för att också klara av nya arbetsuppgifter som tillkommit på lokal nivå enligt den nationella planen mot våldsbejakande extremism och nya påfrestningar som den nya migrationen ställer. Inte minst viktigt är också att den lokala polisnärvaron också ska hålla uppe samhällsservicen och statens närvaro i hela landet.
  4. Inrätta en parlamentarisk polisberedning
    Regeringen bör omedelbart föreslå inrättandet av en parlamentarisk polisberedning som från den politiska horisonten följer det pågående genomförandearbetet på daglig basis. Viktiga frågeställningar att bevaka är om polisen går åt rätt håll, leder förändringsarbetet mot målet överhuvud, och viktigast, har man den förmåga som krävs för att polisen ska kunna fullgöra sina arbetsuppgifter och att Sverige som nation ärligt ska kunna stoltsera med att vara en verklig förebild för andra länder i EU när det gäller ”rule of law”?
  5. Säkerställ att polisbudgeten innehåller ett materialanslag
    Regeringen/finansdepartementet måste omedelbart öronmärka en del av polisanslagets cirka 22 miljarder för ett särskilt så kallat materialanslag. Detta för att kunna säkerställa att det finns ekonomiska resurser för att möta den digitalisering som efterhand kommer att påverka alla polisens olika verksamheter i grunden, alltså både de operativa men också de rent administrativa delarna.
  6. Inrätta en modern polischefsutbildning
    Regeringen måste snarast utreda hur en modern polischefsutbildning ska se ut för att klara av att förse Polisen med kompetenta polischefer. I uppdraget ligger självklart att först klara ut vilken kompetens m.m. som dessa polischefer ska besitta, på olika nivåer. En viktig del i arbetet måste också vara att följa upp vad som hände när den tidigare så kallade polischefsutbildningen skrotades för ett tiotal år sedan utan att ersättas av någon ny formell utbildning.
  7. Tillåt en kommunal polis i de kommuner som så önskar
    Regeringen bör utreda möjligheterna att inrätta en så kallad kommunal polis i de kommuner som så önskar, som komplement till de statliga poliser som finns inom respektive kommun. I uppdraget ska ingå att också beskriva hur privata bevaknings- och säkerhetsföretag på bästa sätt ska kunna användas för att komplettera säkerheten i våra kommuner.
  8. Inrätta en fristående brottsutredningsmyndighet
    Regeringen bör utreda om det undermåliga brottsutredningsresultatet som redovisas i dagsläget skulle kunna förbättras genom att bryta ut i princip all brottsutredningsverksamhet från den nuvarande polismyndigheten för att istället bilda en helt ny och från Polisen fristående Brottsutredningsmyndighet som på statens uppdrag utreder alla brott som rapporteras in till dem från Polisen eller från andra, inklusive allmänheten.
  9. Lagstifta om kommunernas ansvar att förebygga brott
    All brottslighet är lokal och sker alltid i en eller flera kommuner. Det är därför viktigt att kommunerna får ett lagstadgat ansvar att förebygga brott på motsvarade sätt som skett beträffande kommunernas arbete med att tillhandahålla hjälp och stöd åt brottsdrabbade. Enligt vår mening är sådana tvingande krav helt nödvändiga för att kunna professionalisera det brottsförebyggande arbetet och säkerställa att kommunerna har den förmåga som krävs inom detta viktiga område, allt för att avlasta polisen.
  10. Utred möjligheten att inrätta en nordisk polismyndighet
    Regeringen bör utreda möjligheten att snarast inrätta och organisera en nordisk Polismyndighet som komplement till Interpol och Europol där gemensamt operativt polisarbete över landsgränserna ska utgöra grunden för det framtida samarbetet, med särskild inriktning att bekämpa den gränsöverskridande och organiserade brottsligheten i norra Europa.
  11. Fokusera på situationella lösningar i det brottsförebyggande arbetet
    Under många år har det funnits en föreställning i Sverige att det enda sättet att minska brottsligheten är att göra människor mindre motiverade att begå brott. Självklart är det viktigt att genom så kallad social prevention genomföra tidiga insatser för barn och unga för att på så sätt påverka de förhållanden som har betydelse för individens benägenhet att begå brott. Den sociala preventionen har emellertid fått allt mindre förutsättningar att lyckas – skolan dras med stora problem, vissa hamnar tidigt i ett utanförskap och ytterligare andra kommer till Sverige först i vuxen ålder, den allmänna värnplikten är avskaffad etc.

    För att minska brottsligheten är det därför viktigt att även arbeta med så kallad situationell brottsprevention som handlar om att minska sannolikheten för att ett brott ska begås genom att göra brotten mindre lönsamma, mer riskabla och svårare att utföra. Exempel på situationella åtgärder är olika tekniska lösningar för att göra stöldbegärliga objekt mindre tillgängliga och attraktiva, t.ex. genom lås, larm, kameror och DNA-märkning. Andra exempel på situationella åtgärder är att öka den formella och informella sociala kontrollen, t.ex. genom åtgärder i den fysiska miljön.

  12. Involvera näringslivet i det brottsförebyggande arbetet
    En hittills underskattad och till stora delar outnyttjad resurs i det brottsförebyggande arbete är näringslivet. Orsaken till detta är främst att det har varit svårt att förena myndigheternas uppdrag med näringslivets verksamhet. När näringslivet genom sponsring och andra åtgärder försökt ta sitt ansvar har detta ofta spolierats på grund av myndigheternas rädsla för att bli beskyllda för att inte vara ”objektiva”. Till skillnad från många andra länder har man i Sverige historiskt sett menat att den goda staten självt ska ansvara för dessa frågor, utan inblandning från näringslivet.

    Mot bakgrund av den situation som råder och de utmaningar som väntar håller inte längre ett sådant synsätt. Näringslivet måste vid sidan av polis, kommun och civilsamhället involveras i det brottsförebyggande arbetet. Det gäller bland annat bostads- och fastighetsbolag, försäkringsbolag, säkerhetsbolag och andra delar av näringslivet (butiker, banker, bensinstationer, centrumanläggningar etc.).

    Näringslivet har också ett särskilt ansvar för att de egna anställda så långt som möjligt inte blir utsatta för brott i sitt arbete. Särskilt utsatta kategorier är de som hanterar pengar och värdefull egendom. Andra yrkesutövare som möter hot och våld i sitt arbete är anställda inom olika slags vårdande yrken. Det samma gäller verksamma inom till exempel handeln, restaurangbranschen och nöjeslivet.

  13. Bygg upp en ny statlig och kommunal säkerhetsorganisation
    Vid sidan av att lagstifta om kommunernas ansvar att förebygga brott visar erfarenheter från andra länder att det behövs en kvalificerad och lokalt förankrad polis per 5 000 kommuninvånare för att polisen ska kunna fullgöra sin del av det brottsförebyggande arbetet. Motsvarande gäller beträffande stödet till de som utsatts för brott. För att gå från ord till handling krävs därför en ny kombinerad statlig och kommunal säkerhetsorganisation med sammanlagt 6 000 tjänstemän med uppdrag att förebygga brott och stödja de som drabbats.
    – 2 000 poliser med ett brottsförebyggande uppdrag/områdesansvar
    – 2 000 kommunala brottsförebyggare
    – 2 000 kommunala brottsofferstödjare
  14. Inrätta en ny myndighet som samordnar och stödjer det lokala brottsförebyggande och brottsofferstödjande arbetet
    Under många år har frågor som rör brottsförebyggande verksamhet och stöd till brottsoffer hanterats som separata spår, i separata myndigheter. Det är nu hög tid att hantera dessa frågor i en och samman myndighet genom en sammanslagning av Brottsförebyggande rådets enhet för utveckling av brottsförebyggande arbete (Uba) samt de delar av den nuvarande Brottsoffermyndigheten som hanterar kunskapscentrum och brottsofferfonden. Den återstående delen vid Brottsoffermyndigheten som hanterar statlig brottsskadeersättning skulle med fördel kunna överföras till Åklagarmyndigheten, med fortsatt placering i Umeå. Därefter kan Brottsoffermyndigheten läggas ned, medan Brå kan renodlas på sätt som tidigare utredningar visat på. Utöver ett huvudkontor ska myndigheten organiseras i åtta operativa regioner som samgrupperas med Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten och ha samma regionala ansvarsområde.
  15. Förbättra stödet till brottsdrabbade
    Till skillnad från det brottsförebyggande arbetet har kommunen ett tydligt ansvar för att säkerställa att de som drabbas av brott får hjälp och stöd. En viktig del i kommunens arbete är därför att i praktiken förbättra stödet till brottsdrabbade. Trots ett lagstadgat ansvar inom detta område så finns stora brister kommunernas arbete med stöd till brottsdrabbade i allmänhet och personer som utsatt för brott i nära relationer i synnerhet. Det är därför hög tid att gå från ord till handling i detta viktiga arbete, som ytterst handlar om liv och död.
  16. Inrikta arbetet mot den organiserade brottsligheten
    Inrikta det fortsatta arbetet mot det största hotet som kommunerna och deras invånare och företagare ställs inför, nämligen den grova brottsligheten (som ofta är organiserad). Arbetet ska bedrivas både genom traditionella polisiära insatser i form av telefonavlyssning, aktionsgrupper etc., men också genom att slå sönder infrastrukturen för den organiserade brottsligheten med hjälp av administrativa åtgärder från kommunala förvaltningar. Det handlar t.ex. om att:
    – Göra det svårare genom bl.a. ökade kontroller av begagnathandeln och kontroll av lokalhyresgäster
    – Öka risken genom bl.a. samordnad tillsyn av exempelvis restauranger
    – Minska vinsten genom bl.a. att utesluta företag med skatteskulder från offentlig upphandling
    – Minska provokationer genom bl.a. att utbilda i lämpligt bemötande
    – Minska utrymmet för ursäkter genom bl.a. att informera näringsidkare om att aldrig samarbeta med kriminella samt informera konsumenter om att deras inköp kan gynna organiserad kriminalitet