Är våld och hot i sjukvården vår nya vardag?

”Vid skjutningar har jag varit med om att man varit tvungen att köra in offer och förövare i samma akutrum, eftersom det inte funnits fler rum tillgängliga. Då har man byggt in problemet i väggarna”. Den situationen beskriver ledamot Karl Söllvander (vårdförbundet) under Stiftelsen Tryggare Sveriges debattkväll om våld och hot mot sjukvårdspersonal.

Lokalen på Pressklubben är fullsatt. Datumet är den 15 januari och Stiftelsen Tryggare Sverige anordnar en debattkväll om våld och hot mot sjukvårdspersonal. Det blir stundtals en livlig debatt. Generalsekreterare Magnus Lindgren (Stiftelsen Tryggare Sverige) inleder debattkvällen med att ställa frågan ”Är våld och hot i sjukvården vår nya vardag?” till panelen som består av säkerhetschef Anders Gidrup (Locum), säkerhetschef Carl-Magnus Rutherfalk (Karolinska sjukhus), säkerhetschef Georg Palmquist (Danderyds sjukhus), ledamöterna Karl Söllvander och Carin Hansen (vårdförbundet) samt andre vice förbundsordförande Tom Johnson (fackförbundet ST).

Den gemensamma bilden från panelen är att våld och hot mot sjukvårdspersonal inte är ett nytt fenomen. De beskriver en arbetsplats där diverse olika sjukdomstillstånd kan medföra aggressiva beteenden, och att detta är något som sjukvårdspersonal alltid varit tvungna att hantera. Det är i första hand fyra grupper som traditionellt ökat hotbilden på sjukhusen, och det är dementa, personer med psykisk ohälsa, personer med beroendeproblematik samt frustrerade anhöriga. Samtidigt växer konturerna av en ny problembild fram, som Gidrup beskriver som en följd av att det finns en minskad respekt mot sjukhuspersonal och mot att sjukhus är en fredad plats. Den nya problembilden handlar om grupperingar av unga män, som följer med in på sjukhusen vid exempelvis skjutningar, och att förväntningarna på sjukvårdens förmåga stundtals blivit orealistiskt hög. Söllvander beskriver också denna utveckling:

”Våld och sjukhus har alltid hängt ihop, men sjukvårdspersonalen har tidigare varit fredad på ett annat sätt. Det gäller inte längre idag.”

Söllvander redogör vidare för en situation där sjukvårdspersonal inte alltid kan ta sitt ansvar i sjukvården, eftersom det numera ibland är polisen som kör in den drabbade till sjukhuset när det skett en gängskjutning. Det beror på en pressad situation som kommer sig av att polisen kan få en del av gänget efter sig, vilket hindrar polisen från att lämna över den drabbade till ambulanspersonalen på ett säkert sätt. Rutherfalk bekräftar också detta problem, som han menar att Karolinska är särskilt drabbat av utifrån funktionen som traumacenter. Rutherfalk redogör för att polisen numera alltid skickar några patruller till Karolinska samtidigt som några patruller skickas till platsen där det förekommit en skjutning. På det sättet ökar chansen för patienter och personal att skyddas från att konflikter kommer in i sjukhusen.

Vad gäller lösningar bidrar panelen med en hel del konkreta åtgärdsförslag:

Risk- och konsekvensanalys: Johnson trycker på hur viktigt det är att riksdagen begär genomgripande analyser innan de tar beslut, så att inte säkerheten för de som påverkas av beslutet minskar.

Myndigheten som aktör: Panelen är samstämmiga i bilden av att sjukvårdspersonal ofta undviker att anmäla brott som de utsätts för under arbetstid, utifrån vetskapen om att anmälan inte är anonym vilket kan leda till fortsatt utsatthet. Johnson lyfter därför relevansen av att avlasta sjukvårdspersonalen från ansvaret att initialt anmäla när de utsatts för brott under arbetstid. Han beskriver dessa brott som ett angrepp mot demokratin, eftersom de kan få följden att vi förlorar vår sjukvårdspersonal. Johnson trycker därför på att det är myndigheten som bör göra anmälningar när personalen utsatts för brott under arbetstid.

Utbildning: Hansen menar att sjukvårdspersonal ofta inte utbildas i hur de ska kunna hantera en hotfull eller våldsam situation. Hon efterfrågar därför att detta ska prioriteras i högre grad. Söllvander håller med. Han menar att politiken måste skapa bättre förutsättningar för arbetsgivare, till exempel genom att förhindra en hög personalomsättning.

Kulturförändring: Söllvander, Hansen och Johnson lyfter ytterligare ett problem, nämligen att det finns en kultur där incidenter som dessa nonchaleras och normaliseras. Arbetstagare som drabbas av våld eller hot kan därför möta en attityd som ”lite får man tåla”. Därför lyfter de behovet av en kulturförändring, där dessa frågor värderas högre och där ett faktiskt stöd ges till den sjukvårdspersonal som utsätts för brott i arbetslivet.

Samverkan: Hansen redogör för hur polis och ambulanspersonal stundom blivit kallad till samma plats, utan att ha vetskap om var den andre är eller att den andra funktionen är på väg. Hon ser därför ett behov för SOS-Alarm att förbättra samordningen av räddningstjänsten. För att förbättra tilliten till polisen, ser hon även ett behov av att polisen behöver få en tydligare plats i samhällets olika instanser, till exempel genom att besöka skolor och skapa relationer.

Rutiner: Panelen är enig om att sjukhusens rutiner kring arbetstagares utsatthet måste förbättras. Det måste exempelvis finnas ett tydligt krav mot arbetstagare att rapportera in incidenter. Där identifieras ett behov av incidentrapporteringssystem som är enklare och tar mindre tid för den enskilda arbetstagaren att fylla i.

Den fysiska miljön: Gidrup lyfter betydelsen av den fysiska miljön, och hur den fysiska miljön kan göra sjukhusen till säkrare platser. Han lyfter exempel från London, där sjukhusen byggts sektionerat. Där kan patienten tas emot i entrén och sedan slussas vidare till andra enheter. Sjukhusen är alltså inte öppna så att vem som helst kan gå in. I samma anda menar Gidrup att sjukhusen måste kunna genomföra en lockdown, så att det är möjligt att förhindra människor från att äntra lokalerna.

Gidrup ser även ett behov av att den fysiska miljön runt sjukhusen ses över, och att förutsättningar för utövandet av en social kontroll ökar. Han beskriver en situation där narkotikaförsäljning i vissa fall sker utanför sjukhusens missbruksavdelningar, och att sjukhusens yttre miljö behöver förbättras genom exempelvis belysning och väktare. Även Palmquist lyfter behovet av att sjukhusen måste ha bevakningspersonal.

Som i många andra sammanhang beskrivs bristen på kameraövervakning som ett problem. Gidrup problematiserar debatten genom att framföra att det inte är lagen i sig som utgör ett hinder, utan att det snarare är prövningen från länsstyrelsen som måste bli mer liberal. Gidrup trycker även på att kameraövervakning inte ska ses som en preventiv åtgärd, utan i första hand som ett hjälpmedel för utredningar.

Vid slutet av debattkvällen återkommer frågan om det är så att våld och hot i sjukvården är vår nya vardag. Utifrån kvällens debatt verkar svaret vara nej. För Sveriges sjukvårdspersonal har våld och hot i arbetslivet varit ett aktuellt problem under lång tid. Problembilden verkar emellertid ha eskalerat genom de samhällsförändringar som skett, vilket kräver nya verktyg och lösningsförslag.