Stort behov av en professionalisering av det lokala brottsförebyggande arbetet

24

Under de senaste åren har det svenska samhället genomgått stora förändringar som inneburit att trygghet kopplat till brott och ordningsstörningar har kommit att bli en av de viktigaste politiska frågorna. Bakgrunden är nya utmaningar i form av en grövre och mer organiserad brottslighet, gängkriminalitet, våldsbejakande extremism samt en stor turbulens inom polisen. För att kunna minska brottsligheten och öka tryggheten måste dessa frågor adresseras på ett helt annat sätt än tidigare, framför allt på kommunnivå.

En viktig del för att förbättra och vidareutveckla det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet handlar om att definiera vad som avses med trygghet och att ta fram mätbara mål. Förvånansvärt få kommuner har emellertid definierat  trygghetsbegreppet. Ännu färre har klarat ut vad som egentligen påverkar invånarnas trygghet. Dessutom saknas ofta uppföljningar och utvärderingar av vidtagna åtgärder. Det innebär att flertalet kommuner inte har en aning om huruvida de åtgärder som genomförs har någon effekt på arbetet med att öka tryggheten.

Många betraktar felaktigt ”Öppna jämförelser” från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som ett samlat mått som kommuner kan använda sig av för att få en lägesbild av tryggheten i kommunen. Måttet, som innehåller fyra indikatorer; personskador (främst fallolyckor bland äldre), utvecklade bränder (endast byggnadsbränder) samt anmälda stöld- och tillgreppsbrott respektive anmälda våldsbrott, ska dock snarare ses som ett sammanvägt mått på ”eländet” i en kommun ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Eftersom indikatorerna presenteras under rubriken ”Trygghet och säkerhet” är det emellertid högst förståeligt att både journalister och kommunerna själva ofta uppfattar Öppna jämförelser som ett trygghetsmått.

Men även när det gäller trygghet kopplat till brott och ordningsstörningar saknas i stor utsträckning en vedertagen modell för att mäta trygghet. Däremot finns en oändlig mängd ”hitta-på-undersökningar”, med bristande reliabilitet och validitet, där kommunerna själva eller tillsammans med den så kallade kommunpolisen, har konstruerat frågor som avser att mäta trygghet. Dessutom florerar sedan gammalt ett antal myter som bidrar till förvirringen inom området. Det handlar till exempel om uppfattningen att brottsligheten är konstant och svår att påverka samt att brottsligheten bara flyttar om kommunen vidtar förebyggande åtgärder på en brottsbelastad plats.

Inte sällan ser vi därför kommuner med mål som handlar om att ”den upplevda tryggheten ska öka” och ”antalet anmälda brott ska minska”. Det är emellertid direkt felaktigt att prata i termer av ”upplevd” och ”faktisk” trygghet eftersom trygghet per definition är en subjektiv känsla och därmed en (individuell) upplevelse. Vad gäller antalet anmälda brott är detta ett mycket trubbigt och i princip oanvändbart mått på hur brottsligheten egentligen ser ut. Det gäller framför allt sexualbrott och våldsbrott där endast en mycket liten del av den faktiska brottsligheten kommer till myndigheternas kännedom.

Det finns också ett inbyggt dilemma eftersom det primära för en kommun måste vara att öka säkerheten, inte att öka tryggheten. Det är ändamålsenligt att känna sig otrygg på en plats som är osäker. Att öka tryggheten på en sådan plats kan invagga invånarna i en felaktig föreställning att risken att utsättas för brott och ordningsstörningar är låg, när det i själva verket är precis tvärtom. Det innebär att kommunerna endast ska arbeta med trygghet på platser där det är säkert. Allt övrigt arbete ska i första hand fokusera på säkerheten för att på så sätt minska den faktiska risken (inte den upplevda risken) att utsättas för brott och ordningsstörningar.

Utifrån detta resonemang framgår med all önskad tydlighet att kommunerna måste professionalisera sitt arbete inom området. I detta ingår att definiera, operationalisera och mäta trygghet. Ett sådant arbetssätt harmoniserar också med tankarna om social hållbarhet och FN:s globala mål (Agenda 2030) där våld i alla dess former konstateras vara ett av de största hoten mot utveckling både på individuell nivå och på samhällsnivå.

Magnus Lindgren
Generalsekreterare