Värdegrund

En viktig utgångspunkt för Stiftelsen Tryggare Sverige är att verk­sam­heten be­drivs uti­från den värde­­grund som fram­går av Förenta Nationernas (FN) och Europarådets kon­ven­tioner om mäns­k­­liga rättig­­­heter och i de sär­­skilda inter­natio­nella doku­ment som be­handlar brotts­­drabb­ades rättig­heter och vikten av brotts­före­bygg­ande arbete. En annan viktig utgångs­punkt är att allt arbete som gen­om­förs inom ramen för stiftelsen ska bygga på aktuell forsk­ning och be­prövad erfaren­het. Andra centrala utgångspunkter för verksamheten är att:

  • Vem som helst kan utsättas för brott.
  • Brottsdrabbade ska säker­ställas en snabb rätts­process (”Delayed justice is no justice”).
  • Brottsdrabbade ska inte tvingas in i en ”offerroll”. Det finns inga brotts­”offer”. Där­emot finns det brotts­drabb­ade som har funda­men­tala rättig­heter och iden­ti­­­fier­bara be­hov som ska upp­fyllas, ytterst av staten.
  • Alla brottsdrabbade har lika värde och ska be­hand­las med respekt, erkän­nande och empati. Brotts­drabbade ska er­bjudas rele­vant hjälp, stöd och skydd obero­ende av kön, ålder, etnisk bak­grund, tros­upp­fatt­­ning, funk­tions­hinder, sex­uell lägg­ning, social ställ­ning, livs­stil etc. Olika grupper av brotts­drabb­ade får så­ledes inte ställas mot varandra.
  • Brottsdrabbade ska genom hela rätts­proces­sen er­bjudas möj­lig­het att be­skriva de fysiska, psykiska och eko­no­miska skador som brottet givit upp­hov till. Denna infor­ma­tion ska ligga till grund och beaktas vid alla be­slut som fattas i ärendet.
  • Oavsett om ett brott har polisanmälts eller ej finns det alltid en eller flera brotts­­drabbade som kan ha be­hov av rele­vant stöd, hjälp och skydd. Risken för all­var­liga felprio­ri­ter­ingar inom rätts­väs­en­det måste und­vikas genom att an­talet polis­­anmälda brott aldrig en­samt får an­vändas som mått på brotts­lig­het­ens om­fatt­ning; mörk­er­talen måste alltid be­aktas.
  • Brottsdrabbade ska få relevant hjälp, stöd, skydd dels för att kunna till­vara­ta sina rättig­heter, dels för att inte drabbas av nya brott.
  • Brottsdrabbade ska behandlas på ett sådant sätt av myn­dig­heter, orga­ni­sa­tioner och andra aktörer att en så kallad sekun­där viktimi­sering (ett andra lidande) und­viks.
  • Polarisering mellan brotts­drabb­ade och gärnings­­per­soner ska mot­verkas gen­om bland annat opinions­bild­ning. I detta ligger att den som drabbas av brott inte själv ska behöva ta ställ­ning till vilken på­följd som ska ådömas en gär­nings­person eller i övrigt i onödan be­höva med­verka i beslut som rör gärnings­personen. Det är staten, som ytterst gen­om sina dom­stolar, ska av­göra vad som ska hända med en gär­nings­person. Detta ställ­nings­tag­ande mot­säger inte att det i Sverige måste bedrivas en professionell kriminal­vård som inne­fattar rele­vant och ade­kvat vård, be­hand­­ling och olika åter­fallsföre­bygg­ande pro­gram.
  • Näringslivet har en central roll när det gäller att före­bygga brott och stödja dem som drabbas av brott. Erfar­en­heter visar också att närings­livet kan ha bättre för­ut­sätt­ningar än tradi­tio­nella myn­dig­heter att vara lång­siktiga i sitt trygg­hets­skap­ande arbete (jäm­för t.ex. för­säk­rings­bolag­ens verk­sam­het).
  • Den dag då Sverige lever upp till sitt ansvar som rätts­stat och säker­ställer att brotts­drabb­ade får hjälp, stöd och skydd ska stiftel­sens verk­sam­het upp­höra.