Ett år har gått sedan 41-åriga Lotta misshandlades till döds av en grovt kriminell man som hon tidigare haft en kort relation med. Sedan dess har ytterligare ett tiotal kvinnor dödats av en bekant gärningsperson. Trots goda förutsättningar att bedriva ett effektivt och professionellt arbete har situationen för brottsdrabbade i Sverige inte varit så allvarlig på 30 år. Bakgrunden är stora brister i det arbete som utförs av polis, åklagare och socialtjänst.
Ett år har gått sedan 41-åriga Lotta misshandlades till döds av en grovt kriminell man som hon tidigare haft en kort relation med. Sedan dess har ytterligare ett tiotal kvinnor dödats i Sverige av en bekant gärningsman.
Hur kan det komma sig att mäns våld mot kvinnor tillåts fortsätta? Handlar det om enstaka individuella misstag eller är det snarare ett inbyggt systemfel? Är det den bristfälliga kunskapen som är gränssättande eller rör det sig om otillräckliga resurser? Kanske är det en fråga om bristande ledning och styrning eller om en kultur som präglar arbetsplatsens professionalism?
Även om Lottas fall visar på den mest extrema formen av våld är hennes situation på intet sätt unik. Tvärtom visar en genomgång från Stiftelsen Tryggare Sverige på flera likheter med andra fall av dödligt våld mot kvinnor i nära relationer. Det handlar om situationer där:
- Personer i den drabbades omgivning känt till att det förekommer våld och hot
- Olika myndigheter sedan tidigare har pågående utredningar kring offret, gärningspersonen, familjen etc.
- Riskfaktorerna för upprepad utsatthet förekommer i stor utsträckning (tidigare våld och hot mot partner, svartsjuka, kontroll och äganderättsbehov, annan kriminalitet, oförmåga att acceptera en separation, missbruk etc.)
- Offret uppvisar flera så kallade sårbarhetsfaktorer (ambivalent inställning till säkerhetsarbetet, rädsla för konsekvenser, dåligt fysiskt skydd etc.)
Det går med andra ord inte längre att gömma sig bakom bortförklaringar i stil med att ”det är lätt att vara efterklok” eller ”hade vi då vetat det som vi vet nu…” osv.
De senaste decenniernas satsningar på frågor som rör brott i nära relationer har, hur märkligt det än låter i detta sammanhang, givit oss goda förutsättningar att utreda brotten och säkerställa att de som utsätts får adekvat hjälp, stöd och skydd. Exempel på detta är justerad eller ny lagstiftningen i form av t.ex. kvinnofridskränkning, kontaktförbud och olaga förföljelse. Kunskapen har även den förbättrats tack vare ny forskning och återkommande utbildningssatsningar, bl.a. när det gäller upprepad utsatthet för brott. Dessutom finns sedan över tio år anpassade verktyg inom polisen och socialtjänsten för genomförandet av strukturerade hot- och riskbedömningar för att säkerställa att den drabbade inte ska utsättas för upprepade brott.
Ur ett kriminalpolitiskt perspektiv är det få områden som tilldragit sig samma intresse som brott i nära relationer. Dessutom råder partipolitiskt konsensus kring frågans betydelse. En rad statliga utredningar har också pekat på att det handlar om en folkhälsofråga som kräver en nationell strategi och särskilda insatser, fördelade över flera myndigheter.
Trots goda förutsättningar att bedriva ett effektivt och professionellt arbete har situationen för brottsdrabbade i Sverige emellertid inte varit så allvarlig på 30 år. Bakgrunden är följande:
- Det är ytterst få anmälningar om brott i nära relationer som klaras upp och det är stora geografiska skillnader vad gäller andelen personuppklarande brott
- Trots att polisen under senare år har tagit fram rutiner och riktlinjer för brottsoffer- och personsäkerhetsarbetet, inklusive arbetet med strukturerade hot- och riskbedömningar, tillämpas dessa rutiner mycket olika i landet
- Det är stora skillnader mellan landets 32 allmänna åklagarkammare när det gäller andelen beviljade kontaktförbud
- Trots att socialtjänsten har fått ett förtydligat ansvar att tillhandahålla hjälp och stöd åt brottsdrabbade varierar stödet kraftigt mellan Sveriges 290 kommuner
- Landets brottsofferjourer får allt färre ärenden från polisen, vilket innebär att den ideella sektorn, trots ökade statsanslag, inte kan ge hjälp och stöd
Sammantaget innebär detta att de senaste 30 årens utvecklingsarbete inte nödvändigtvis leder till att förhållandena för brottsdrabbade förbättrats. Det kan tvärtom leda till ytterligare frustration hos de drabbade, då det i konkreta situationer visar sig finnas ett glapp mellan vad samhället säger sig vilja göra och vad man faktiskt gör. Dessutom kan det medföra att tilliten till samhället försvagas, eftersom de drabbade upplever att de inte får den hjälp och det stöd, som de har hört talas om så mycket.
Så vad handlar problemet egentligen om och hur kommer det sig att det uppstår ett glapp mellan den politiska viljan, den enskilde tjänstemannens många gånger goda intentioner och det verkliga utfallet?
Enligt vår mening är det framför allt två orsaker till att det har varit svårt att gå från ord till handling.
För det första finns ett ointresse av att dra erfarenheter av inträffade fall för att på så sätt lära av begångna misstag. Till skillnad från när flygplan störtar, båtar sjunker och tåg spårar ur genomförs nämligen inga haveriutredningar vid dödligt våld i nära relationer. Oavsett vem som ansvarar för denna typ av haveriutredningar krävs att polis, åklagare och socialtjänst utsättas för en oberoende granskning i samband med ärenden som rör dödligt våld i nära relationer. Hur ska dessa aktörer annars kunna lära av misstag och utveckla arbetet?
För det andra har ingen brytt sig om att klara ut vilken förmåga som polis, åklagare och socialtjänst måste ha för att kunna utföra sina respektive uppdrag. Med förmåga i detta sammanhang avses exempelvis resurser, utbildning, kompetens, organisation, chefskap etc.
Detta synsätt utmanar de traditionella förklaringarna till varför situationen ser ut som den gör. För hur kan någon påstå att det saknas resurser eller att det behövs mer utbildning och bättre samverkan om det inte först klaras ut hur det interna arbetet ska bedrivas, vilka grundläggande kunskaper som krävs etc., för att lösa uppgifterna?
Med detta sagt är det inte konstigt att de direktiv, riktlinjer, handlingsplaner, dokument etc. som styr polisens, åklagarnas och socialtjänstens arbete med dessa viktiga frågor missar själva målet.
Så länge det inte klaras ut vilken förmåga som krävs när det gäller arbetet med brott i nära relationer, och så länge myndigheterna inte drar erfarenheter av inträffade fall för att på så sätt lära av begångna misstag, kommer denna folkhälsofråga förblir en politisk spelpjäs utan verklig slagkraft.
Magnus Lindgren
Generalsekreterare
Stiftelsen Tryggare Sverige